Jag har intervjuat samtliga bostadsministrar från det att Alliansregeringen kom till makten 2006 och fram till den nu sittande ministern, Andreas Carlsson.
Jag undrar ofta varför jag brydde mig – intervjuerna gav sällan något av intresse för läsarna. De flesta var helt enkelt värdelösa; slöseri av tid.
Med det menar jag inte att personerna som suttit på den posten, sju män och en kvinna, har varit värdelösa. Det är politiken, oavsett vilken regering de suttit i, som varit värdelös.
Visst, vi har fått Attefallshus (tack för det Stefan Attefall) och statsstöd till byggande av NÅGOT billigare hyresrätter, (Peter Erikssons paradnummer).
Men inget av de åtgärder som har kommit från dessa ministrar under dessa snart 20 år har löst bostadskrisen som framför allt drabbar unga människor utan egna inkomster, kötid eller välbärgade föräldrar.
Med bostadskris menar jag omöjligheten för allt för många att hitta en rimlig bostad inom rimlig tid och till en rimlig kostnad.
Anledningen är att det inte finns ett politiskt intresse av att verkligen lösa krisen. Eller snarare en rädsla för att verkligen lösa den.
För det finns lösningar för den som lyfter blicken bortom Sverige gränser. I Finland är hyresmarknaden delad. En del är fri med marknadshyror och där går det snabbt att hitta en bostad. Den andra delen är reglerad, har lägre hyror och fördelas med social förtur och efter kötid.
Den senare delen är vad som internationellt kallas för ”social housing” och är rätt vanlig i Europa. Ibland kallas de även för ”affordable housing”, med andra ord billigare bostäder för människor med magra plånböcker.
I Sverige anses systemet vara stigmatiserande; fattigt folk hängs ut som just fattiga om de bor i sådana bostäder har det hetat.
Ändå finns det faktiskt ett embryo till social housing i Sverige. Det är kommunernas sociala kontrakt. Det handlar om bostäder till människor som kanske går på försörjningsstöd eller aktivitetsersättning, lider av psykisk ohälsa eller har andra problem som gör det i praktiken omöjligt för dem att få en bostad.
Antalet sociala kontrakt har ökat över tid och det är numera inte enbart utsatta människor som får sådana, tillfälliga, bostäder utan det är människor som helt enkelt inte har tillräckligt hög inkomst för att klara avtalsenlig hyra.
I vårt andra grannland, Norge, har stödet främst riktats mot unga människor som vill in på den ägda marknaden. Ett statligt skattegynnat bosparande har funnits sedan flera decennier tillbaka och ger föräldrar en morot att spara till barnen, som sedan kan ta över sparandet när de blir myndiga.
Det här bara ett par exempel från våra närmsta grannar, men i Sverige har bostadspolitiken i praktiken upphört. De stöd som en gång fanns till byggande försvann i 1990-talskrisen och sedan dess har, men några mindre undantag, politiken försvunnit och marknaden har tagit över.
Och jag ser inte att det finns någon i ledande politisk ställning verkligen kämpar för att ändra på det.
Lämna ett svar