För länge sedan berättade en krishanterare för mig att det han brukar säga till desperata kunder var att aldrig förneka det uppenbara. Det bara förvärrar krisen. Ta ansvar för det som har gått snett, men berätta också exakt vad du ämnar göra för att lösa krisen – det är första steget till att återställa förtroendet för organisationen.
Det låter ju bra, och det var säkert också bra – i en värld där en lögn eller ett korkat uttalande fick konsekvenser. Problemet är att vi inte lever i den världen längre.
Jag tänkte på det när utrikesministern Maria Malmer Stenergard förnekade att det funnits (finns?) en spricka i regeringen vad gäller regeringens inställning till Israels krig i Gaza. Enligt DN förklarar hon att det inte finns någon splittring och att det är oppositionen som spelar ett spel ”som saknar grund”.
Tror hon att någon som följt den senaste tidens turer går på det där? Det är ju helt enkelt inte sant. Energiminister Ebba Busch, kände av den interna pressen efter beskedet att regeringen vill frysa handelsavtalet med Israel så fort det bara går. Och hon agerade vindflöjel för att tillfredsställa en ilsken falang inom sitt parti. Hon kritiserade regeringens ställningstagande (jodå, det gjorde hon visst) och hon fick beröm av israeliske utrikesministern, något hon stoltserade med. Att hon var regeringsmedlem och vice statsminister, tycks ha vägt väldigt lätt.
För några år sedan frilansade den dåvarande brittiska biståndsministern, Priti Patel, som utrikeminister utan att hennes chef, dåvarande premiärminister Theresa May visste om det. När det kom fram kallades Patel, som var utomlands, hem till ett sex minuter långt möte på premiärministerns residens och därefter lämnade hon in sin avskedsansökan.
En regering måste ha EN utrikespolitik. Frågor om Mellanöstern generellt och Israel-Palestinakonflikten i synnerhet, är sprängstoff. Då får det inte finnas oklarheter om vad som är regeringens och landets hållning. Frågan om att Sverige ska verka för att frysa EU:s handelsavtal har med all säkerhet beretts länge och väl.
Slutsats: I nära nog vilket annat land med en någorlunda kompetent regering hade Busch fått gå. Rent politiskt förstår jag varför det inte sker nu, men det hindrar inte att det är något som borde ske. Hon har ju visat prov på bristande omdöme tidigare, vilket till och med lett till en fällande dom.
Jag har bevakat politiska kampanjer sedan riksdagsvalet 1982, i Sverige och utomlands. Jag kunde säga till vänner och bekanta att nej, politiker ljuger sällan. De berättar inte allt och de lägger sin egen spinn på saker, men rena lögner, nej.
Men år 2016 skedde ett skifte. Först Brexitomröstningen i Storbritannien där lögner, överdrifter och fullständigt hårresande slutsatser drogs av de organisationer som kampanjade för att landet skulle lämna EU. Öppet mål för deras motståndare hann jag tänka många gånger. Men det blev Brexit.
Och på hösten vann Donald Trump presidentvalet efter en kampanj där lögnen – den uppenbara lögnen – stod i centrum.
Har vi då gått in i en tid då det går alldeles utmärkt att ljuga och förneka det uppenbara? Det ser så ut – många väljare på båda sidor av Atlanten tycks vara beredda att lapa i sig det.
Men då tänker jag på ett citat som tillskrivs (troligen felaktigt) USA:s president Abraham Lincoln: You can fool all of the people some of the time and some of the people all of the time, but you can´t fool all of the people all of the time!
Alltid en tröst.
Lämna ett svar