Är det kris inom Moderaterna? Är ledningen, Ulf Kristersson och hans närmaste, satt under en press de har svårt att hantera?
Partiet har förlorat sin ställning som näst största parti och just nu ser det ut som om oppositionen har ett klart försprång framför Tidöpartierna. Sådan brukar leda till press, inte minst internt. Och det kan också leda till att frustration pyser ut och blir synlig utanför partiet också.
Det finns ett par exempel på det som jag, som gammal journalist, inte kan låta bli att peka på.
Det första exemplet är vad vi väl skämtsamt kan kalla Harpsundgate. Statsministerns vuxna dotter använde Harpsund, statsministerns fritidshus, till ett ”kick-off” med styrelsen för den studentförening hon är medlem i.
Är det en skandal? Nej, absolut inte. Det är ingen stor skandal, men det är tveksamt om Harpsund var menat för den sortens aktiviteter.
Carl August Wicander testamenterade Harpsund till staten som ”rekreationsbostad” till sittande statsminister. Året efter hans död bestämdes genom en proposition i riksdagen att Harpsund skulle användas av statsministern men att denne kunde få upplåta fastigheten till regeringen, riksdagen samt ”statliga förvaltningsorgan och olika sammanslutningar för konferenser och sammanträden.” Och det utan att statsministern behövde vara närvarande.
Personligen har jag svårt att se att en glad kväll med middag för studenter täcks av propositionen, även om det var statsministerns dotter som var värdinna.
Men, man kan inte heller säga att regelverket uttryckligen förbjuder studentfester. Det är alltså en gråzon och därför handlar det till sist om statsministerns omdöme.
SVT:s politikreporter Kristoffer Törnmalm berättade om reaktionen hos en del moderater han pratat med om affären.
”Vissa menar att bara för att saker och ting är enligt reglerna så är det inte lämpligt”, sade Törnmalm.
Nej, just det! Det ser inte bra ut och därför borde Kristersson sagt ifrån att dottern fick ha sin fest någon annanstans.
Men som sagt, det är ingen stor skandal. Det som däremot snuddar vid en skandal, är reaktionen från regeringskansliet, via biträdande presschef Hanna Strömberg. I stället för att kyligt konstatera att inget i regelverket förbjuder statsministern att upplåta Harpsund till dotterns studentförening för en kväll, går hon till totalangrepp på sociala medier på Aftonbladet som avslöjade historien. Det är rätt korkat, eftersom det gör att historien får ett längre liv i nyhetscykeln än vad den annars hade fått.
Och det blir än värre av att Birgitta Ed, Kristersons fru, också går till storms och menar att Aftonbladet jagat barn. Dottern liksom övriga festdeltagare är vuxna. Aftonbladet säger att tidningen inte sökte dottern då deras fokus var på statsministerns ansvar och agerande.
Det var det första exemplet: en mer stabil ledning hade hanterat historien långt bättre och aldrig låtit radarparet Strömberg/Ed förlänga den med osakliga angrepp.
Det andra exemplet gäller Teresa Zetterblad. Jaså, ni har inte hört talas om henne? Det har en lång rad kommunala företrädare däremot gjort – men de har tackat nej till att lära känna henne närmare!
Zetterblad är regeringens nationella samordnare för arbetet med frivillig återvandring. Hennes uppgift är att berätta för kommunerna hur de ska få invandrare att frivilligt lämna landet.
Jobbet fick ingen bra start, måste man säga. Ett 30-tal kommuner hittills, inräknat de tre storstäderna, har tackat nej till att träffa Zetterblad. De vill nämligen behålla varenda invånare de har, väl medvetna om att dessa behövs; inte minst för den kommunala verksamheten.
Och nej, det är inte enbart kommuner styrda av oppositionen som nobbar Zetterblad.
Men vad gör ansvarig minister, migrationsminister Johan Forsell? Rycker han på axlarna och säger ”Det är OK, det är frivilligt att träffa henne och förresten handlar det om att hjälpa invandrare som frivilligt vill lämna landet”?
Såklart inte. Han måste rasa mot oppositionen och säga att de vill återinföra en ”kravlös invandring”. Och jag som trodde det handlade om ”frivilligt återvändande”! Nu framstår det som att regeringens frivillighet snarare handlar om att få människor att acceptera ett erbjudande de inte kan tacka nej till.
Den bilden förstärks av att Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson, Ludvig Aspling, framför idén om att kommuner som ”inte samarbetar” ska bli av med sitt statsstöd.
Tidöpartierna, säger denna bild, drivs främst av en politik som syftar till att få bort så många icke-européer som möjligt från landet, strunt samma vilka följder det får.
Det här är det andra exemplet: när man inte längre har kontroll över en fråga så kommer andra ta kontrollen – vilket leder till frustration och ilska.
För regeringens migrationspolitik – inräknat det skärpta inkomstkravet på arbetskraftsinvandring – är i längden ohållbar. Migrationsverket har redan en lista på runt 150 yrken som är undantagna det skärpta inkomstkravet.
Och regeringens egen utredare av ”frivilligt återvändande” menade att en kraftig höjning av bidraget från 10 000 kronor till 350 000 kronor, som regeringen vill, skulle ha liten inverkan och kosta mer än det smakar.
Kanske är det därför Forsell är så frustrerad.
Lämna ett svar